Varför vi saknar ord för att förstå vår framtid (SV/ENG)

Vi förstår världen genom språket. Det är genom språket vi greppar saker, kan tänka om saker och prata om saker. Har vi inte ett språk som täcker det vi vill förstå och förmedla – då blir det genast svårt att komma framåt, både i sina tankar och i samtal med andra.

Jag har nyligen läst den väldigt intressanta och perspektivgivande boken Om tiden och vattnet – en berättelse om vår framtid av Andri Snær Magnason (1973), en isländsk författare. Boken handlar om mycket (!) – allt från klimatkrisen, språkets roll, religion, isländsk natur, folktro och äldre släktingars liv på ön. Men jag fokuserar här på just språkets roll för vår förmåga att greppa den enorma planetära kris vi befinner oss i.

Samtliga citat kommer från boken.

Nya företeelser kräver nytt språk

När stora förändringar sker i våra liv, i vår värld och i våra samhällen, krävs det nya ord, nya begrepp och nya sätt att benämna det och prata om det. Den årliga Nyordslistan från Språkrådet samlar till exempel svenska nyord från det gånga ordet, som alla beskriver samtiden på olika sätt – både i det lilla och i det stora. Det som just nu sker på vår planet är svårt att sätta ord på. Som Andri Snær Magnason beskriver det är "livets grundval, själva jordklotet, på väg att kollapsa". Det är ju enormt, svårt att ta in och svårt att hantera. Och svårt att prata om.

När ett system rasar samman lossnar språket ur sina bojor. Ord som man tänkt att fånga verkligheten med hänger i luften och passar inte länge. Plötsligt är det svårt att hitta ord eller begrepp som rimmar med verkligheten.

Vi har länge levt med synen på naturens resurser som billiga och oändliga, som är till vår att vi människor ska kunna utveckla oss och komma framåt. Ha bättre liv. Just det oändliga är tydligt: "Vi har låtsats att atmosfären kan oändligt med utsläpp, att haven kan ta emot oändligt med avfall, att marken oändligt kan ge mer med mer gödning, att djurarter kan flytta på sig i oändlighet – när människan tar sig mer livsutrymme."

"Det är som att vår hjärna inte uppfattar storleken"

Andri Snær Magnason frågar sig: Att vi länge har levt på ett sätt, med begär, konsumtion och samlarmani, som nu tycks knäcka jordklotet – vilka ord kan beskriva ett ämne av den storleksordningen?" Allt sker så snabbt. Förändringar som tidigare tog 100 000 år sker nu på 100 år. Klimatförändringarna som sker är också oerhört komplexa och invävda i varandra på ett sätt vi knappt förstår vidden av.

En sån hastighet är mytologisk och påverkar allt liv och grundvalarna för allt vi tänker, väljer, producerar och tror på. Den berör alla vi känner alla vi älskar. Det övergår all tidigare erfarenhet, språket och de flesta metaforer vi använder för att förstå verkligheten.

Han menar att vår hjärna inte uppfattar storleken. Inte på riktigt. För OM vi gjorde det, skulle det ha en direkt inverkan på våra beslut. Men så ser ju inte riktigt världen ut. Han frågar sig: "Upplever vi motsatsen till masshysteri – en slags massapati?"

Det enda sättet att komma åt verkligheten i detta fall är att gå runt det. Bakom, vid sidan av, under, framåt och bakåt i tiden. Det gäller att vara personlig och kanske till och med använda mytologins språk för att greppa vad som sker.

Vi saknar klimatord som ropar på omedelbar respons

Han går också in på specifika ord. Ord som global uppvärmning, klimatförändring, avsmältning, havsförsurning, artdöd, kolodioxidutsläpp. Dessa ord ser vi ofta, och kanske låter passera utan någon större tanke. Vi har svårt att ta in vad de faktiskt betyder. Vi har alla fullt upp i våra vanliga liv, och det är ju inte särskilt roliga nyheter heller.

Men kunde vi det – i detalj uppfatta vad orden innebär – då skulle vi kanske känna skräck. Andri Snær Magnason menar att de borde klinga fara, och jämför med ord som invasion, krig, eld och gift. Det är ord som ropar på omedelbar respons.

Vi är vana att låta ord som global uppvärmning passera. Men kunde vi detalj uppfatta vad orden innebär borde de vara så nånting farligt i folksagorna, vi borde känna skräck. Den kan ta oss decennier, ja århundraden, att förstå nya ord och begrepp.

För att skapa nytt behöver vi nya ord. Problemet med att lösa hela nya utmaningar – är att vi använder gammalt tänkande, gamla system och gamla ord för att försöka göra något nytt. Vi lever i en värld som är styrd av vissa ord och begrepp, narrativ och syn på världen.

Vad som sker i världen känner vi inte till, vilka ord och begrepp som kommer att användas av vår tid är omöjligt att säga.

Det beror på oss själva och på vad vi gör precis nu.

För att bryta oss loss från det och tänka nytt behöver vi också nya ord och nytt språk. För ord påverkar oss mer än vi tror. De visar på det som är möjligt, att det går att tänka nytt, att göra nytt. Ord påverkar våra känslor, kan skapa nya tankar om vad som är möjligt och kan fånga handlingar som tidigare var osynliga.

En stor del av lösningen ligger i föreställningsförmågan. Det är osannolikt att den karbonneutrala världen blir en spegelbild av den gamla. Vi kan inte byta ut alla bilar mot elbilar. Går det föreställa sig städer om 30 år med andra kommunikationer än vad som är vanligt idag?

ENGLISH

We lack the words to understand our future

We make sense of the world through language. It’s through language that we grasp ideas, reflect on them, and speak about them. Without words that match what we want to understand or express, it becomes hard to move forward—both in our thoughts and in dialogue with others.

I recently read the insightful and perspective-shifting book On Time and Water by Icelandic author Andri Snær Magnason (b. 1973). The book weaves together a wide range of themes—climate crisis, the role of language, religion, Icelandic nature, folklore, and the lives of past generations on the island. Here, I focus on one central thread: how language shapes our ability to comprehend the vast planetary crisis we are living through.

All quotes are from the book.

New realities call for new words

When major shifts occur—in our lives, in our societies, in the world—we need new words, new concepts, new ways of naming and speaking about what’s happening. One example is the annual New Words List from Sweden’s Language Council, which collects newly coined words that reflect the spirit of the year—capturing changes big and small.

What’s happening to our planet right now is difficult to describe. As Magnason puts it, “the foundation of life itself—the Earth—is on the verge of collapse.” That’s enormous, almost impossible to absorb or process. And incredibly hard to talk about.

When a system breaks down, language slips from its anchors. Words once meant to describe reality start to float—detached, no longer quite fitting. Suddenly, it’s hard to find language that resonates with what’s real.

For a long time, we’ve treated nature’s resources as cheap and infinite—existing to serve human growth and progress. The idea of infinity has been central: “We have pretended the atmosphere can absorb endless emissions, that the oceans can take endless waste, that the soil can endlessly produce more with more fertilizer, that species can relocate infinitely—as humans claim more and more space.”

“It’s as if our brain can’t register the scale”

Magnason asks: if we’ve lived for decades with desire, consumption, and accumulation in ways that now appear to be breaking the Earth—what kind of language is large enough to describe that?

Everything is happening at breakneck speed. What once took 100,000 years is now happening in just 100. The climate changes we’re witnessing are deeply complex—entangled in ways we can hardly begin to understand.

The pace of change is mythological. It shakes the very foundations of life—of how we think, what we choose, how we produce, what we believe. It touches everyone we know and love. It surpasses all previous experience, and much of our language, and many of the metaphors we’ve relied on to make sense of reality.

He suggests our brains simply can’t register the scale—not truly. Because if we did, it would change how we act. But the world doesn’t look like that. So he asks: “Are we experiencing the opposite of mass hysteria—a kind of mass apathy?”

To get close to reality, we may need to go around it—through myth, through history, through stories, from behind, from the side. We may need to be deeply personal. We may even need the language of myth to grasp what’s unfolding.

We lack climate words that demand urgency

Magnason also reflects on the specific terms we use—global warming, climate change, glacier melt, ocean acidification, species extinction, carbon emissions.We see these phrases often. And perhaps let them pass without much thought. We’re busy with our daily lives—and these aren’t exactly cheerful headlines.

But if we could truly take in what these words mean—down to the detail—we might feel horror. Magnason argues that these words should sound alarms. He compares them to words like invasion, war, fire, and poison—words that demand immediate response.

We’re used to letting terms like global warming drift by. But if we truly understood them, they’d feel like something from a dark fairy tale. They should terrify us. It can take decades—or centuries—for new words and ideas to settle into our consciousness.

To create something new, we need new words

One of the greatest challenges of our time is that we try to solve entirely new problems using old thinking, old systems, and old words.

We live in a world shaped by specific terms, concepts, narratives, and ways of seeing. We don’t yet know what the future will look like—or which words will come to define this era.

That depends on what we do right now.

To think differently, to act differently, to imagine something new—we need new language. Because language shapes more than we think. Words can reveal possibilities. They can make new ideas and actions feel tangible. They can change how we feel and help us name things that previously had no name.

A large part of the solution lies in imagination. It’s unlikely that a carbon-neutral world will simply be a cleaner version of the old one. We can’t just replace every gas-powered car with an electric one. Can we imagine cities 30 years from now shaped by modes of transportation completely unlike what we know today?