Everyone’s Talking About Transformation. But Who’s Actually Changing Their Life? (ENG/SV)

I’ve been part of many conversations about change. In fact, my entire professional life has revolved around it. Conversations about models, terminology, norms, structures. What to call things. How to make them happen. I’ve read the books, liked radical posts, joined processes, shared podcasts and articles. I’ve facilitated workshops, hosted dialogues, built networks.

But sometimes I wonder: have I really changed? Not just in thought – but in my body, in my rhythm, in the way I move through everyday life. Has something in me truly shifted – or have I just become better at talking about it? And what is it that’s holding me back from going further? It’s like change itself has become just another project – something to design, explain, structure, deliver. But maybe transformation doesn’t start there. Maybe it starts somewhere smaller, quieter. A different kind of attention.

These are uncomfortable questions. I consider myself ready – intellectually, at least. I see the possibilities. I’m not lazy, unwilling or afraid of the uncomfortable. But maybe more of the old still lives in me than I’d like to admit. The logic of capitalism – measured in productivity, visibility, and self-optimization – has become something I’ve carried without fully realizing it. It’s the air I’ve breathed for as long as I can remember. It’s shaped my early dreams, my friendships, my career choices, my sense of self. And as long as I can’t see it – how can I begin to learn from it? And if I can’t learn from it – how could I ever make space for something new?

Capitalism in the body

We speak passionately about regenerative principles over lunch – and then go back to our desks and optimize our personal brands. We write posts about the value of slowness – and still get irritated when someone speaks too slowly in a meeting. We dream of another world – and yet keep reproducing the old one by going back to jobs that uphold what we say we want to change.

It’s easy to point to the system. Capitalism, the growth imperative, market logic. It’s harder – and far more uncomfortable – to look at how we carry it forward within ourselves. From the inside out.

Even as we gather around new economic models – the doughnut economy, sharing economy, regenerative economy, degrowth, wellbeing – we often remain stuck in the old system’s ways of valuing ourselves and others. We’ve become our own boss, our own product, our own campaign. Maybe even our own algorithm.

What does it mean when the logic of the system isn’t just something we respond to – but something we enact? When our bodies have been conditioned over time to function like algorithms, tools of measurable output? When silence feels threatening to the nervous system, and rest feels like wasted time?

We are so deeply marinated in capitalist logic that we often sabotage our own values – not out of intention, but out of habit. We prioritize what’s fast, visible, measurable – even when something inside us longs for something else entirely. As Mark Fisher wrote: it’s become easier to imagine the end of the world than the end of capitalism.

We say we want to collaborate – but feel envy when someone else gets more attention.We say we want to share – but still keep score.We say we want to live regeneratively – but continue to value efficiency over recovery.And how do we use AI right now, for example – as a tool to create space for reflection and dialogue, or have we already begun shaping it in the image of capitalism – another machine for personal optimization?

It’s as if capitalism has moved into us. Like water for the fish – we can’t see it, because it’s what we’re swimming in.

The capitalist logic and its counter-images

The philosopher Michel Foucault wrote that the greatest triumph of power is not to be seen – but to get us to reproduce it ourselves, through our own habits, thoughts, and movements. When we optimize our calendars, our visibility, our productivity – without anyone telling us to – that’s when the logic of capitalism has truly become second nature. It’s no longer just an external system – it’s an internal choreography. Foucault argued that power doesn’t just operate through restrictions, but through shaping what we desire, what we strive to become. We think we’re choosing freely – but perhaps our very desires are the most deeply conditioned of all.

To understand this more fully, we can look at what we’ve actually been taught to believe. Here are a few examples of internalized capitalist principles – and what might replace them:

Internal capitalist logic	Regenerative thinking
You must be productive to have value	You are valuable simply because you exist
Time is money	Time is relationship, process, and presence
Ownership brings security	Access and sharing build trust
Competition drives progress	Collaboration creates innovation and meaning
Efficiency is always good	Slowness builds resilience
Everything should be measured and optimized	The most important things can’t always be measured
You need to be visible to count	You can exist without having to perform or prove

When we speak of systemic change – maybe we also need to speak of these inner shifts.Maybe we’re not just trying to leave behind an economic system – but an entire metaphysics.

Do we need to change the system – or change how we exist within it?

Time, for example, might be one of the most underestimated structures of power. Within capitalist logic, time is treated as a resource – something to use, control, maximize. But there are other ways to experience time – as circular, relational, alive. Something that moves not in a straight line but in spirals, in layers, in waves. When we let things unfold without demanding immediate return, that might not just be a personal act – but a quiet, existential revolt against the very idea of acceleration that underpins today’s world.

What’s stopping us from living differently – starting today?

Right now, we’re trying to create alternative spaces – but we keep replicating the same hierarchies.We dream of community – but let transactional logic decide who we make space for.We want to do good – but lose motivation if we don’t get likes, clients, or gratitude. So maybe the work isn’t just to fight capitalism on the outside – maybe it’s time we start unlearning it from within.

What’s really keeping us from living differently – right now?Maybe it’s not about politics, laws, structures, or markets – but about the everyday. How we meet each other, slow down, hold eye contact, and notice what we give weight to. How we think about time, and whether we give ourselves permission to be fully present – what could happen then?How we choose to work, influence, and relate to performance and image. How we build economies beyond money – within families, among friends, in local neighborhoods.

We have more options than we think – but we need to relearn.We need to normalize an economy where care is strength.Where slowness isn’t laziness.Where sharing isn’t naïve.Where vulnerability isn’t weakness.Where rest isn’t wasteful.

Living the new economy

Maybe we need to let go of the either/or thinking that often shapes transformation debates – that we either radically change the system or carry on as usual.But what if we start practicing alternative logics right now, in the smallest moments of daily life?What if we stop waiting for the perfect revolution and start living by the principles we already know are right?Wouldn’t the systems around us begin to shift?

Unlearning takes language.Ludwig Wittgenstein once said, “the limits of my language mean the limits of my world.”If we want to build a different world, we also need new stories – about what success is, what time is, what a life is worth.

Maybe the path forward isn’t about building new systems on top of the old – but about slowly, together, discovering new words, new rhythms, new rituals inside the lives we’re already living. To notice the absurd, articulate what chafes, and begin living as if the future we long for is already here.

It feels hard. But maybe that’s exactly how we’ll know we did enough – that it hurt.

SVENSKA:

Alla pratar om transformation. Men vem förändrar sitt liv?

Jag har suttit i många samtal om förändring. Hela mitt yrkesverksamma liv egentligen har handlat om detta. Samtal om modeller, begrepp, normer, strukturer. Vad det ska heta. Hur det ska gå till. Jag har läst böcker, likeat radikala inlägg, deltagit i processer, delat poddar och länkar. Hållit workshopar, lett samtal, byggt nätverk.

Men ibland undrar jag: har jag själv förändrats? Inte bara i tanken – utan i kroppen, i rytmen, i vardagen. Har något i mig börjat leva på ett nytt sätt – eller har jag bara blivit bättre på att prata om det? Och vad hindrar mig från att göra mer? Det är som om förändringen blivit ytterligare ett projekt, något som ska förklaras, processas, designas. Men transformation börjar kanske inte där. Den kanske börjar i något mindre, tystare. En annan sorts uppmärksamhet.

Det är obekväma frågor. Jag anser mig vara redo. Intellektuellt åtminstone. Jag ser möjligheterna. Är varken lat eller ovillig. Men kanske mer av det gamla lever kvar i mig än jag tror? Kapitalismens logik, mätt i prestation, synlighet och självoptimering, har blivit till något jag burit utan att se vidden av det. Den har varit luften jag andats så länge jag kan minnas. Den har format mina tidiga drömmar, vänskaper, karriärval, min syn på mig själv. Och så länge jag inte ser det – hur kan jag ens börja lära av det? Och om jag inte lär av det – hur kan jag bjuda in något nytt?

Kapitalismen i kroppen

Vi pratar passionerat om regenerativa principer över lunch - och går sen tillbaka till skrivbordet och optimerar våra personliga varumärken. Vi skriver inlägg om långsamhetens värde  - men blir irriterade när någon pratar långsamt på ett möte. Vi drömmer om en annan värld - men fortsätter att återskapa den gamla genom att fortsätta gå till ett jobb som upprätthåller det som är osunt.

Det är lätt att peka på systemet. Kapitalismen, tillväxttvånget, marknadslogiken. Det är svårare - och mer obekvämt - att titta på hur vi som individer bär det vidare. Inifrån.

För även om vi samlas kring nya ekonomiska modeller – donutekonomi, delningsekonomi, regenerativ ekonomi, degrowth, wellbeing - så lever vi ofta kvar i det gamla systemets sätt att värdera oss själva och varandra. Vi har blivit vår egen chef, vår egen produkt, vår egen kampanj. Kanske till och med vår egen algoritm.

Vad betyder det att systemets logik inte bara är något vi förhåller oss till - utan något vi utför? När kroppen själv blivit präglad under åratal, algoritmisk och är ett verktyg för mätbar prestation? När nervsystemet reagerar på tystnad som på hot, och vila känns som ett slöseri?

Vi är så djupt marinerade i kapitalismens logik att vi ofta saboterar våra egna värderingar - inte med vilja, utan av vana. Vi prioriterar det som går snabbt, det som kan mätas, det som ger synlighet eller betalning - även när vi innerst inne längtar efter något helt annat. Som Mark Fisher säger – det har blivit lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut.

Vi säger att vi vill samarbeta, men känner avund när någon annan får mer uppmärksamhet. Vi säger att vi vill dela, men räknar varje insats i vad det ger tillbaka. Vi säger att vi vill leva regenerativt – men värderar fortfarande effektivitet över återhämtning. Hur använder vi AI nu som individer t ex – som ett sätt att ge oss andrum och tid för reflektion och samtal eller har vi redan börjat forma tekniken i kapitalismens avbild – som ännu en maskin för självoptimering?

Det är som att kapitalismen flyttat in i oss. Som vatten för fisken – vi ser den inte, för vi simmar i den.

Logiken och dess motbilder

Filosofen Michel Foucault beskrev hur maktens främsta triumf inte är att vara synlig, utan att få oss att självmant reproducera den genom våra egna vanor, tankar och rörelser. När vi optimerar våra kalendrar, vår synlighet och vår produktivitet, utan att någon säger åt oss att göra det, är det kapitalismens logik som blivit till vår andra natur. Det är inte längre bara ett yttre system – det är en inre koreografi. Foucault visade att makt inte bara verkar genom förbud – utan genom att forma vad vi vill, vad vi strävar efter att vara. Vi tror att vi väljer fritt, men kanske är det just våra begär som är mest präglade av systemet?

För att förstå det här djupare kan vi titta på vad vi faktiskt har lärt oss att tro. Här är några exempel på inre kapitalistiska principer – och vad som skulle kunna ersätta dem:

Kapitalismens inre logik	Regenerativt tänkande
Du måste vara produktiv för att duga	Du är värdefull bara genom att finnas
Tid är pengar	Tid är relation, process och närvaro
Ägande ger trygghet	Tillgång och delning skapar tillit
Konkurrens driver utveckling	Samarbete skapar innovation och mening
Effektivitet är alltid bra	Långsamhet bygger resiliens
Allt ska mätas och optimeras	Det viktigaste kan inte alltid mätas
Du måste vara synlig för att räknas	Du får finnas även utan avkastning

När vi talar om systemskiften – kanske vi också måste prata om dessa inre skiften. Kanske är det inte bara ett ekonomiskt system vi försöker lämna – utan en hel metafysik.

Måste vi byta system – eller byta sätt att vara i det?

Tiden är kanske en av de mest underskattade maktstrukturerna. I en kapitalistisk logik är tid en resurs att använda, optimera och kontrollera. Men det finns andra sätt att se på tid - som cirkulär, relationell, full av liv. Något som inte rör sig linjärt utan i andra riktningar, som går att uppleva olika. När vi låter saker mogna utan omedelbar avkastning, är det kanske inte bara en personlig handling utan en slags existentiell revolt mot hela den idé om acceleration och effektivitet som bär upp dagens samhälle.

Vad hindrar oss från att leva annorlunda – redan idag?

Just nu försöker vi skapa alternativa sammanhang - men bygger ständigt in samma hierarkier. Vi drömmer om gemenskap - men låter transaktionslogik styra vem vi orkar med. Vi vill göra gott – men tappar lusten om vi inte får likes, kunder eller tack. Så kanske är det dags att inte bara försöka vinna över kapitalismen – utan att börja avlära den i oss själva.

Vad hindrar oss egentligen från att leva annorlunda – redan idag? Det handlar kanske inte om politik, strukturer, lagar eller marknader utan om vardagsval. Hur vi möts, stannar upp, ser varandra i ögonen och noterar vad vi lägger vikt på. Hur vi tänker på tid och när vi ger oss tillåtelse att faktiskt vara närvarande – vad kan hända då? Hur vi väljer att jobba, påverka och förhålla oss till prestation och image. Hur vi bygger våra ekonomier med annat än pengar – i familjen, bland vännerna, i närområdet.

Vi har fler möjligheter än vi tror – men vi behöver lära om. Vi behöver normalisera en ekonomi där hänsyn är stärkande, långsamhet inte är lathet. delande inte är naivitet, sårbarhet inte är svaghet, vila inte är slöseri.

Att leva den nya ekonomin redan nu

Kanske måste vi släppa den antingen-eller-dynamik som så ofta präglar omställningssamtalen - att vi antingen byter system radikalt eller fortsätter som förut. Vad händer om vi börjar praktisera alternativa logiker redan nu, i vardagens alla små val? Att inte vänta på den perfekta systemomställningen, utan börja leva enligt de principer vi någonstans vet är rätt? Skulle inte systemen runt oss kunna förändras då?

Att avlära kräver språk. Ludwig Wittgenstein skrev att "gränsen för mitt språk är gränsen för min värld.” Om vi vill skapa en annan värld, behöver vi också börja formulera andra berättelser: om vad framgång är, om vad tid är, om vad ett liv är värt.

Kanske är vägen framåt inte att bygga nya system ovanpå de gamla – utan att långsamt, tillsammans, upptäcka nya ord, nya rytmer, nya ritualer inuti de liv vi redan lever. Uppmärksamma det absurda, formulera vad som skaver och försöka leva som om den framtid vi längtar efter redan fanns. Det känns svårt men kanske är det just så vi kommer att veta om vi som individer gjorde tillräckligt. Att det smärtade.