The collapse of communication (ENG/SV)

The world as we knew it is going quiet. We speak more than ever - messages, meetings, arguments, endless streams of text - but the words don’t quite make it through. They bounce back, fall sideways, turn into misunderstandings. We say the same things but mean different things. And in that silence - where the words remain but contact is gone - something essential fades.

An ecosystem survives through communication. The bird knows it, sending one call or wingbeat through the flock and within seconds hundreds of bodies turn as if they were one. The tree knows it, sending chemical signals through its roots when danger approaches so the neighbours can prepare their defences before the attack arrives. The whale knows it, singing across an ocean so its family can stay together.

And humans? We’re no different - only more complex. Our language was born to bind us together, to keep us alive. At first it was a rhythm between mouths and bodies reading danger before thought had time to form. A tone that soothed an infant, a touch that softened the pulse, scents that signalled safety or threat. The first words were likely sounds carrying emotion - warnings, invitations, calls to return. A way of being together. Synchronising heartbeats. Finding one another in the dark. Creating the shared space where a “we” could form.

Researchers still disagree on when words arrived, but they mostly agree on why. Not to transmit information, but to hold us together. When our groups grew too large for constant physical closeness, we needed something else. A way to synchronise hunting, decisions, rituals. A way to speak about why we were here, together, and what it meant. Words became a new form of touch. A way to stay connected without sharing the same place.

Later, we learned to point to what wasn’t there - what was absent, what might come. The future. Death. Spirits. Law. The nation. We created shared fictions that held us across time and distance. We could speak not only of what had happened, but of what ought to happen. That was the magic of language.

When words became tools

As modernity took shape, the function of language shifted. We began to divide. Body from soul. Reason from feeling. Masculine from feminine. Right from wrong. Civilised from wild. Descartes formulated what became the foundation of the modern world: Cogito, ergo sum. I think, therefore I am. But what happened to the body in that sentence? What happened to the heart, the breath, the pulse?

The body became something one had, not something one was. And language followed. It turned into a tool - but for what? We learned to separate professional words from private ones, rational words from emotional ones, legitimate words from the ones that felt too charged. In that split, something was lost: our ability to speak with our whole selves, with everything that actually moves us. The feelings remain, of course, shaping us constantly - but under the surface, out of reach, impossible to hold together with others.

I think about how this shows up at work. How we learn to say “challenging” when we mean “impossible”, “an exciting opportunity” when we mean “a crisis”, “feedback” when we mean criticism that hurts. As if the real words were too dangerous to use. As if contact between them might break something we’re trying to keep intact.

We built fields of knowledge. Medicine. Law. Economics. Engineering. Each field developed its own language - its own terms, symbols, codes. That gave us precision and a sense of belonging, but it also built walls. If you don’t speak the right language, you’re shut out.

Much of modern business language comes from the military and carries a worldview of hierarchy, command, territory, enemies. We crush competitors. We fight for market share. We attack new segments. We mobilise teams. Someone wins. Someone loses. Someone is sacrificed. But what happens to relationships when every conversation carries an undertone of battle, conquest, and victory? When the words don’t stay in the PowerPoint - they seep into the bloodstream, enter our dreams, whisper to our children what counts and what doesn’t.

What has no name

I’ve been collecting words from cultures other than my own for a long time - words that describe something deeply rooted in the place where the language emerged. Swedish has lagom - not too much, not too little, but a fitting, felt sense of balance that only exists in context and through a shared cultural intuition. It’s inseparable from a tradition of moderation.

Portuguese has the beautiful saudade - a melancholy longing for someone or something absent, or perhaps never fully real. Grief and love at once. A resonant echo.

Finnish has sisu - strength, grit, persistence, courage: a quiet forward motion through adversity.

German has Fernweh - a tender longing or existential restlessness for a place you’ve never been.

Zulu has ubuntu - the recognition that one only exists through others, and that care, responsibility, and context form a single weave. A way of becoming through relationship, where generosity, belonging, and reconciliation go together.

All these words pull me in. Like poetry, they grip something deep inside. And it makes me wonder: what happens to a feeling that has no word? It doesn’t disappear, but it becomes invisible. And when it can’t be expressed, it opens a distance between me and everything around me.

We’ve lost vocabulary for the complex, the not-yet-formed, the things that aren’t yes or no. The things that are both grief and relief. Love and frustration. Our modern language rewards clarity, speed, unambiguity. But life is rarely binary. It’s contradictory, uneven, full of in-betweens. The things that matter most are hard to say - and even harder to measure.

There’s little room for doubt, for process, for what doesn’t yet know what it wants to become. And in losing the hesitant words, we lose something else: our ability to see ourselves and mirror one another. Because how can I understand what I feel if I don’t have words for it? And how, then, could I ever hope to be understood?

Exformation

We tend to imagine language as words, sentences, signs lined up in order. But when you listen - really listen, with the kind of attention you give to music or a flock of birds - you notice something else. Language is much larger than the words themselves. The real language lives in what isn’t said. In what gets filtered out. In everything resting between the lines.

Tor Nørretranders calls this exformation - the hidden background of experience, associations, memories, culture, and bodily knowledge that makes meaning possible in the first place.

When we speak or write, we do it with our entire inner landscape - feelings, thoughts, memories - and then we strip away almost all of it. What remains, the small distilled drop, is what we dress in words. But the words are only the surface. The depth lies in what we didn’t say. “Horse” isn’t just a noun. It’s childhood, fear, a film you once saw, the smell of warm fur, a memory of a meeting, something indescribable that unfolds in the listener.

That’s how powerful art works. A single well-placed word, a tone, a stroke of paint can carry whole worlds. They transmit ideas, feelings, states of being the creator once held - and awaken them in someone else.

Language works when two people’s associations overlap enough. When their worlds drift too far apart, it falters. We hear the same words, but they spark different images. The conversation comes undone. We think we’re communicating with words, but we’re really communicating our entire worlds.

When a society loses its shared stories, it also loses its shared exformation. Politics gridlocks. Families fracture. Public conversation becomes aggressive or hollow. The words no longer rest on the same ground.

What the body knows

But language hasn’t disappeared. The body still speaks. It knows things long before the mind can catch up. The stomach tightening when someone comes too close with an offer you don’t want. The neck tensing when your manager says "we need to talk", even though the words sound neutral. The coldness in your hands in the middle of a presentation that is going well. The body reads rooms, reads people, reads danger and safety faster than consciousness can. Scents. Shifts in the air. A warmth or a chill you feel before anyone has said a word. How someone’s presence can make you open - or close. How a meeting can feel heavy even when everyone is saying the right things. How something can feel wrong without any clear explanation.

We sometimes call it intuition, but it’s really the sum of inherited and lived experience telling you what matters right now. What does the body say that words cannot? The unspoken history families carry. The foundations an organisation rests on - old, unacknowledged rules, invisible power lines, unspoken agreements.

So how do we begin to speak again - truly speak? I think about the conversations that have changed me. They were never the most polished or prepared. They weren’t perfect. They simply happened, and they were true. Someone dared to say something that cost them. Someone held space for what was difficult. Someone stayed when it grew uncomfortable. Maybe that’s where we start. By letting go of performance. By speaking not to sound clever, or to be right, or to prove something. By daring to say: I don’t know. I don’t understand. I don’t feel at home here anymore.

Simple words, but hard to say. Because a living language demands what our modern language has trained out of us: vulnerability, presence, time. You can’t streamline connection. It asks us to stay. To listen. To listen intensely, so we can hear the nuance in others too.

The words we choose now

Single words build larger stories. Not too long ago, we shared a sense of the future. Progress meant something we all recognised. Technology would free us. Prosperity would grow. Each generation would live better than the one before. These were the promises that held societies together.

But the climate is collapsing. Ecosystems are dying. Inequality is rising. The future no longer feels shared, and we have few new stories about what we’re moving toward. We know far more about what we shouldn’t do than about what we must.

So which words do we choose now? Maybe we don’t need to return to what we’ve lost - maybe language itself is changing into something that doesn’t yet know what it wants to be. Because today’s world demands it. Feelings between people that don’t yet have names but still make us braver. Maybe we listen for the language that is forming. So we can rediscover, create, or reconnect with something new. Words that turn us into something other than what we are now. Not winners, but participants. Not words that create distance, but words that create closeness. Not words that shut things down because we’re in a hurry, but words that open. We need words for the in-between spaces. For the process. For what isn’t finished yet. For the complex things we can still feel. For what takes time. For what simply is.

We need a language for the regenerative - for what becomes true only in relationship. A language that creates presence.

We need a language for the living. Yes, we need the big narratives and manifestos, but that’s not where it begins. It begins in simple conversations. In the moments where we let go of who we think we need to be and choose to be present instead. Where we stop speaking about the world and start speaking with it - where we release our need to control and let language become what it was always meant to be: a way of being together. Weaving the world back together. Word by word.

This is the fourth lens in the upcoming book "The Starting Point".

Photo by Rodney Smith

Kommunikationen som kollapsade

Världen som vi känt den håller på att tystna. Vi har aldrig pratat så mycket som vi gör nu - skickar meddelanden, deltar i möten, skriver, producerar ord i en strid ström - men orden når inte riktigt fram. De studsar tillbaka, landar snett, blir till missförstånd. Vi säger samma saker men menar olika. Och i den tystnaden - den där orden fortfarande finns men kontakten är borta - dör något.

Ett ekosystem håller sig vid liv genom kommunikation. Det vet fågeln som skickar ett läte eller en rörelse genom flocken och inom sekunder vrider hundratals kroppar sig som om dom vore en organism. Det vet trädet som skickar kemiska signaler genom rötterna när skadedjur närmar sig, och grannträden börjar producera försvarsämnen innan anfallet når dem. Det vet valen som sjunger över oceanen för att hålla familjen samlad.

Och människan? Vi är inte annorlunda. Vi är bara mer komplexa. Även vårt språk föddes för att binda oss samman. För att hålla oss vid liv. Först - en slags rytm mellan munnar och kroppar som läste fara innan medvetandet hann med. Tonfall som lugnade spädbarn, beröring som sänkte puls, dofter som signalerade trygghet eller stress. De första orden var troligen ljud som bar känslor, varningar, lockrop. Ett sätt att vara tillsammans. Att synkronisera hjärtslag, att hitta varandra i mörkret, att skapa det rum där vi kunde bli till ett vi.

Forskare är inte överens om exakt när orden kom, men de är rätt överens om varför. Inte för att överföra information utan för att hålla samman. När grupperna blev för stora för fysisk närhet behövde vi något annat. Ett sätt att synkronisera jakt, beslut, ritualer. Ett sätt att berätta om varför vi var här, tillsammans, och vad det betydde. Ord blev det nya sättet att röra varandra. Vi kunde hålla ihop utan att vara på samma plats.

Längre fram började vi kunna peka på det som inte fanns, det som var borta, det som kunde komma. Framtiden. Döden. Gudarna. Rätten. Nationen. Vi kunde skapa gemensamma fiktioner som höll oss samman över tid och rum. Vi kunde berätta inte bara om vad som hänt, utan om vad som borde hända. Det var språkets magi.

När orden blev verktyg

När moderniteten tog form skiftade språkets funktion. Vi började dela upp. Kropp och själ. Förnuft och känsla. Maskulint och feminint. Rätt och fel. Civiliserat och vilt. Descartes formulerade det som skulle bli modernitetens grundsats: Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag. Men vad hände med kroppen i den meningen? Vad hände egentligen med hjärtat, andetaget, pulsen?

Kroppen blev något man hade, inte något man var. Och språket följde med. Det blev ett verktyg - men för vad? Vi lärde oss att skilja mellan professionella ord och privata ord. Mellan rationella ord och emotionella ord. Mellan legitima ord och känslosamma ord. I den uppdelningen förlorade vi något: förmågan att tala med hela oss själva, med allt som finns i våra känslor. Känslorna finns ju där ändå och styr oss hela tiden men under ytan, så att vi inte kan få grepp om helheten tillsammans.

Jag tänker på hur det tar sig uttryck i arbetslivet. Hur vi lär oss att säga "utmanande" när vi menar "omöjligt", "spännande möjlighet" när vi menar "kris", "feedback" när vi menar kritik som gör ont. Som om de riktiga orden vore för farliga att använda. Som om kontakten dem emellan skulle bryta något vi försöker hålla samman.

Vi byggde kunskapsfält. Medicin. Juridik. Ekonomi. Teknik. Varje fält utvecklade sitt eget språk - sina termer, sina symboler, sina koder. Det gav oss precision och tillhörighet – men också murar. Den som inte talar rätt språk stängs ute.

Det moderna affärsspråket kommer från militären och förmedlar världsbilder av hierarkier, kommandokedjor, territorium, fiender. Vi krossar konkurrenter. Vi slåss om marknadsandelar. Vi attackerar nya segment. Vi mobiliserar team. Någon vinner. Någon förlorar. Någon offras. Men vad gör det med relationer när varje samtal bär en underton av kamp, erövring och vinst? När orden inte stannar inte i PowerPoint-presentationen - de rinner ut i blodomloppet, tränger in i drömmar, viskar till våra barn vad som räknas och vad som inte gör det.

Det som inte har namn

Jag har länge samlat på ord från andra kulturer än min egen. Ord som beskriver något som tillhör just det sammanhang som språket uppstod ur. Svenskan har ordet för det som inte är överdrivet och inte heller för lite utan i en slags passande, harmoniskt mittläge eller mängd som har med en upplevd känsla att göra, en känsla som är helt beroende av kontext och är något man delar kulturellt. Lagom.  Ett ord som intimt hänger ihop med just vår kultur som andas måttfullhet.

Portugisiskan har sitt vackra ”Saudade” - en melankolisk längtan efter något eller någon som inte finns eller kanske heller aldrig har funnits. Sorg och kärlek samtidigt. Ett slags ekande minne.

Finskan har sitt ”Sisu” - en kombination av kraft, uthållighet, envishet och mod - en lågmäld framåtrörelse genom motgång.

Tyskan har ”Fernweh - en slags vacker längtan eller existentiell rastlöshet riktad mot en plats du aldrig varit på. Zulu har ”Ubuntu” - ett uttryck för att bara existera i relation till andra och en varsamhet för helheten. Att bli till genom andra, där omsorg, ansvar, sammanhang flätas ihop och generositet, ägande och försoning hänger ihop.

Alla dessa ord kallar på mig. Likt poesi tar dom tag i något djupt inuti. Vad händer med en känsla som inte har ord? Den försvinner inte men blir osynlig. Och uttrycks den inte i någon form så skapar den ett avstånd mellan mig och allt runtomkring mig. Vi har alla tappat ord för det komplexa. För det som ännu inte har en form. För det som varken är ja eller nej. För det som är både sorg och lättnad. För det som är kärlek men också frustration.

Det moderna språket premierar tydlighet, snabbhet, entydighet. Men livet är sällan binärt. Det är motsägelsefullt, svajigt, mångtydigt och fullt av mellanrum. Det som betyder mest går sällan att uttrycka i ord och ännu mindre att mäta. Det finns ingen plats för tvivel, för process, för det som ännu inte vet vad det vill bli. Och i förlusten av de tvekande orden förlorar vi också förmågan att se oss själva och spegla varandra. För hur ska jag ens förstå vad jag känner om jag inte har ord för det? Och ännu mindre bli förstådd.

Exformation

Vi föreställer oss ofta att språk är ord, meningar, tecken som följer varandra. Men när man lyssnar - när man lyssnar med samma slags uppmärksamhet som när man intensivt lyssnar på musik eller en fågelflock - blir det tydligt att språk är något mycket större. Att det verkliga språket finns i det som inte sägs. I det som gallras bort. I allt som vilar mellan raderna.

Tor Nörretranders kallar det för exformation - den dolda bakgrund av erfarenheter, associationer, minnen, kulturer och kroppslig kunskap som gör det möjligt för ord att betyda något alls.

När vi talar eller skriver gör vi det med våra hela, inre landskap - känslor, tankar, erfarenheter - och gallrar bort 99 procent av det. Sedan klär vi den lilla resterande droppen i ord. Men orden är bara yta. Det är allt vi inte säger som bär djupet. "Häst" är inte bara ett substantiv. Det är barndom, rädsla, en film man sett, doft av päls, ett möte, något odefinierbart som vecklas ut i den som lyssnar.

Det är så drabbande konst fungerar. Ett ord på rätt ställe, en ton eller ett streck med en pensel kan förmedla hela världar. De bär idéer, känslor, tillstånd som skaparen burit på och väcker dessa till liv hos den som tar emot det.

När två människors associationer överlappar tillräckligt mycket fungerar språket. När deras världar glidit isär fungerar det inte lika bra. Vi hör samma ord – men de väcker olika bilder. Samtalen faller isär. Vi tror vi kommunicerar med ord men vi kommunicerar våra hela världar. 

När samhällen tappar gemensamma berättelser tappar vi också denna vår gemensamma exformation. Politiken låser sig, familjer splittras och samtal i offentligheten blir aggressiva eller tomma. Språket bär inte längre samma bakgrund.

Det som kroppen vet

Men språk finns kvar. Kroppens. Den som vet saker som huvudet ännu inte förstår. Det som händer innan tanken hinner formulera sig. Magen som drar ihop sig när någon kommer för nära med ett förslag du inte vill ta. Hur nacken spänns när chefen säger "vi måste prata" trots att orden är neutrala. Hur händerna blir kalla mitt i en presentation som går bra. Kroppen läser rum, läser människor, läser fara och trygghet snabbare än medvetandet kan hänga med. Dofter. Energier som känns i rum innan någon säger något. Spänning, värme, kyla. Hur en persons närvaro kan få dig att öppna dig - eller sluta dig. Hur ett möte kan kännas tungt trots att alla säger rätt saker. Hur något kan vara "fel" utan att du kan peka på vad.

Ibland kallas det intuition men egentligen är det kroppens alla nedärvda och upplevda erfarenheter som berättar för dig vad som är viktigt i just den stunden.

Vad säger kroppen som orden inte når? Det som familjer bär på men aldrig pratar om. Det som organisationen vilar på sedan länge - de dolda reglerna, de osynliga maktstrukturerna, de outtalade löftena.

Så hur börjar vi tala igen – på riktigt? Jag tänker på de samtal som verkligen förändrat mig. De var aldrig de mest förväntade eller välformulerade. De var inte perfekta. Dom bara hände och dom var sanna. När någon vågade säga något som kostade. Höll utrymme för det som var svårt. Eller stannade kvar när det blev obehagligt. Kanske genom att börja där någonstans. Att släppa prestationen. Att sluta tala för att låta smart, för att ha rätt, för att bevisa något. Att våga säga: jag vet inte. Jag förstår inte. Jag känner mig inte hemma här längre.

Enkla ord men svåra att säga. För det levande språket kräver just det som vårt moderna språk tränat bort: Sårbarhet. Närvaro. Tid. Det går inte att effektivisera kontakt. Det kräver att vi stannar kvar och att vi lyssnar. Lyssnar intensivt, för att hitta nyanserna även hos andra.

Orden vi väljer nu

De enskilda orden bygger större berättelser. För inte så länge sedan delade vi en föreställning om framtiden. ”Framsteg" betydde något gemensamt. Tekniken skulle befria oss. Välståndet skulle växa och kommande generationer skulle få det bättre än föräldrarna. Löften som bar samhällen.

Men klimatet kollapsar. Ekosystem dör. Ojämlikheten ökar. Framtiden känns inte längre gemensam och det finns få nya berättelser om vad vi strävar efter nu. Vi vet mycket mer om vad vi inte ska göra än vad vi faktiskt behöver göra.

Så vilka ord ska vi välja? Vi behöver kanske inte gå tillbaka till något vi förlorat, kanske håller språket själv på att förändras till något som ännu inte vet vad det vill bli. Eftersom livet av idag kräver det. Känslor mellan människor som ännu inte har namn men som ändå gör oss modigare. Kanske ska vi lyssna efter ett språk som blir? För att återupptäcka, skapa eller knyta an till något nytt. Ord som gör oss till något annat än de vi är nu. Inte vinnare, utan ömsesidigt deltagande. Inte de som skapar distans, utan de som skapar närhet. Inte de som stänger av för att det är bråttom, utan de som öppnar. Vi behöver ord för mellanrummen. För processen. För det som inte är klart än. För det komplexa som ändå går att känna. För det som tar tid. För det som bara är. Vi behöver ett språk för det regenerativa. Det som blir sant först i relation. Ett språk som skapar närvaro.

Vi behöver ett språk för det levande. Ja, vi behöver de stora berättelserna och manifesten men det börjar inte där. Det börjar i enkla samtal. I de stunder där vi släpper det vi tror vi måste vara och vågar vara närvarande istället. Där vi slutar tala om världen och börjar tala med den, släpper behovet av att kontrollera och istället låter språket bli vad det alltid var menat att vara: Ett sätt att vara tillsammans. Väva ihop världen igen. Ord för ord.

Det här är den fjärde linsen i den kommande boken "The Starting Point".