Vad medierna missar i Northvolt-rapporteringen (SV)

Bild av Peter Antonsson. https://www.instagram.com/pan_konst/

När Northvolt tvingades i konkurs följde svenska och internationella medier ett välbekant manus: En hjälte faller, en dröm krossas, och skulden - om den alls avhandlas - placeras på externa faktorer. Men vad säger detta narrativ egentligen om hur vi förstår affärer, hållbarhet och risk? Vad händer när journalistiken missar de verkliga systemiska frågorna och istället fastnar i personfokuserade berättelser?

Hjältesagan och den ensamme visionären

Den dominerande berättelsen om Northvolt har varit en klassisk hjältesaga: En visionär ledare - Peter Carlsson - tar sig an en monumental utmaning och bygger något från grunden. Han framställs som en ensam entreprenör som, genom mod och hårt arbete, nästan lyckas. När bolaget nu faller beskrivs det ofta som en personlig tragedi snarare än ett strukturellt misslyckande.

Men stora industriella satsningar som Northvolt är aldrig en enmansshow. De är beroende av enorma offentliga investeringar, politiska beslut och globala kapitalflöden. Att fortsätta bygga narrativet kring individen gör att vi riskerar att tappa bort de verkliga maktförhållandena i ekvationen. Vi måste fråga oss: Vilka backade Northvolt? Vem satte spelreglerna? Och varför upphörde stödet?

Finansialiseringslogiken – där hållbarhet är en spekulationsvara

Northvolt sågs länge som en symbol för den gröna omställningen. Men dess finansiering byggde på samma mekanismer som fossilindustrin: riskkapital, spekulativa investeringar och beroende av snabbt växande marknader. Batteritillverkning är kapitalintensivt och kräver långsiktighet - något som står i skarp kontrast till investerarnas jakt på snabb avkastning.

När kapitalet drog sig ur fanns ingen plan B. Frågan är: Hur kan vi bygga resilienta industrier som inte är beroende av finansmarknadens svängningar? Och varför får inte denna fråga större utrymme i debatten?

Teknikoptimismen och den blinda tron på storskaliga lösningar

Northvolt sågs som en av de stora lösningarna på klimatkrisen - en industriell gigant som skulle elektrifiera transportsektorn och göra Sverige till en global spelare inom batteriteknik. Men vad vi inte heller riktigt pratat om längs vägen är att storskaliga tekniska lösningar ofta har sina egna problem: resursutvinning, energiförbrukning och geopolitiska beroenden. I takt med att vi rusar mot tekniska fixar riskerar vi att glömma andra perspektiv: Hur minskar vi vårt beroende av energi och resurser? Vilka decentraliserade och diversifierade lösningar finns? Istället för att ensidigt hylla stora industriella satsningar borde vi bredda samtalet till att inkludera även andra typer av omställningsstrategier.

Strukturellt ansvarsundvikande – vem ställs egentligen till svars?

När medierna rapporterar om Northvolts fall handlar det om affärsmisslyckanden, externa omständigheter och personliga reflektioner. Men vem tar det strukturella ansvaret?

Politiskt: Vad hade kunnat göras annorlunda från offentligt håll? Hur påverkar statens industriella strategi framtida satsningar?

Marknadsmässigt: Var fanns de långsiktiga skyddsnäten för att undvika att en hel industriell satsning kollapsar vid finansieringsproblem?

Medialt: Vilken roll spelade medierna i att bygga upp Northvolt som en ikon och vilka kritiska frågor ställdes aldrig under uppbyggnadsfasen?

Om vi vill undvika fler misslyckanden av den här typen behöver vi en slags journalistik som inte bara granskar företag när de faller, utan som från början har förmågan att analysera de system de verkar inom.

Vad medierna borde rapportera om istället

Istället för att fastna i dramat kring en enskild entreprenör borde vi fråga oss:

• Hur bygger vi robusta, långsiktiga finansieringsmodeller för hållbar industri?

• Hur undviker vi att nya gröna industrisatsningar blir beroende av samma marknadskrafter som orsakat klimatkrisen?

• Vilka alternativa omställningsvägar förbises när vi enbart fokuserar på tekniska megaprojekt?

• Hur kan vi skapa en offentlig debatt som inte enbart rör sig mellan hajp och katastrof?

Northvolts fall visar att vi saknar en strukturerad diskussion om hur hållbara industrier faktiskt ska byggas - bortom kapitalmarknadens cykler och teknikoptimismens löften. För annars - vem har råd att försöka igen?