What are you willing to lose? (ENG/SV)

Everything is moving. And not in ways we’re used to. Climate, technology, war, nature, relationships, power, work – the world is reshaping itself, and we’re trying to do the same. Yet we cling to what we know. Perhaps more tightly than we care to admit.

Places where we’ve been seen. Positions and roles we’ve fought hard for. That still reward us, even as we begin to doubt their true worth. Relationships that helped make us who we are.

Even though the world speaks of transformation, most of the curves still point in the wrong direction – the planet is getting warmer, species are disappearing, and people’s mental health is declining. So what are we missing? When we talk about transition, could it be that we all want to do it from roughly the same place we already stand? We say, “I want to make a difference.” But perhaps what we really mean is, “I want to make a difference – without losing what I’ve built.” Without too much compromise, without too much sacrifice.

And maybe that’s where the transition gets stuck. Not in knowledge or intention, but in our inability to let go. In self-examination.

We were shaped by a logic that taught us to take space. To make what we do grow. Expand. Become more. Have more. Be more. Become someone. Research shows that the more you have, the more entitled you feel to keep it. The system trained us to hold positions, to defend them, to compete. Not to yield.

But your position isn’t just what you do. It’s where you stand – in relation to others. It shapes how you speak, how you move, what you allow to emerge. How the world moves around you. That’s where change has to begin.We need to start doing the hardest thing of all – to shift our own positions.

So what happens if you start to move? To turn. To explore. Is there a more natural place to stand?If you’ve always been the one pushing – what happens if you pause?If you’ve always held back your thoughts – what happens if you start to speak?If you’ve always taken space – what happens if you step aside?

Who might you become if you stopped doing what you do? What did you abandon long ago – perhaps without even noticing? What position did you take because it was possible, not because it was true?

Where do you make the most difference?

Inside, it turns and grinds. Where do I actually make the most difference? Not where you’re most visible. Not where you hold the title you worked hard for. Not where you feel most comfortable or secure.

To truly transform, you have to be willing to compromise with everything you already know. To stay open to the possibility that the place where you’re needed most might be entirely unexpected. That your contribution may be required in spaces you can’t yet imagine. That you might need to say goodbye to the things you’ve built your identity around.

Because wherever you stand – as employee or unemployable, citizen, consultant or freelancer, artist, entrepreneur, parent, leader, politician, or financier – there are scripts already written. Expectations.

As an employee: stay within your job description, don’t risk too much. As an entrepreneur: deliver what the investor wants, build according to their logic, not your own. As a leader: be clear, strong, have the answers. Everywhere, we’re expected to repeat old patterns.

But these roles hold us captive. We learned to put them on, leaving parts of ourselves at the door – longing, doubt, the body – to fit into a form that suited the system. We became so skilled at it that we stopped noticing we were doing it.

When a position no longer serves

Some have already begun to move. A little or a lot. Only to discover that the world around them hasn’t yet caught up. You think you’ve found a new position, but since few others are there, you can neither act in new ways nor return to the old ones. You have to shift others’ positions while moving your own.An open way of working doesn’t function if the surrounding relationships still depend on control. Regenerative business doesn’t work if what’s meant to regenerate isn’t allowed to set the pace.

So you have to do several things at once: turn roles upside down, become the new market, play your way into positions that others can later step into. I picture enough of us existing to begin living the new paradigm – yet we fumble for one another inside a system not built for us to see or hear each other. And unless we step out of it, fully or even temporarily, we can’t see our new positions.

There’s also responsibility in leaving positions that no longer serve. In not clinging to what was once right but no longer is. It takes courage. Time. Awareness. To see that even well-intentioned roles can stand in the way of what’s trying to emerge.

The system’s imprint

But it’s not just you. And it’s not new. The roles we live in were shaped by old systems – by Descartes and a long line of thought that separated mind from body, reason from emotion. By industrialism, which turned people into cogs in a machine. By power structures that decided who got to speak and who was expected to listen.

When industrialism arrived, every person suddenly had to fit into a box. The job description became the map. The hierarchy became the truth. Position became something you had, not something you took. Profession became identity. Job titles, organizational charts, ideals.

We all carry this legacy – but we carry it differently. Some were born into rooms where their voices were already heard. Others have had to fight for every place at the table. Some learned that their bodies automatically granted credibility. Others learned to constantly prove their right to be there. Systemic patterns, shaped by class, gender, race, geography.

Position is not only about function – it’s also about conditions. What do you have that you never really had to fight for? What network? What education? What automatic credibility? How could you use it differently – not to lose, but to liberate?

Privilege doesn’t have to carry guilt – but it carries responsibility.

From ego to function

Something is breaking open. More and more people feel it: this no longer fits. Titles feel hollow, careers feel meaningless. The question arises: Am I really making a difference?

The shift happens there – from ego to function. From building status to responding to what’s needed. Not who you want to become, but what the moment requires.

The old system was built on being someone. Having status. Climbing. Being seen.The new one asks for something else: that we contribute. That we find the place where our presence actually changes something. Where we’re needed.

The old model was hierarchical – top-down, with fixed roles. The new is situational, ecological, relational. Like a web – where positions shift with rhythm, need, and context.

A living position isn’t something you are – it’s something you inhabit. And it changes. With the moment, with time, with what’s needed. You can be a leader in one situation, a supporter in another, a listener in a third.

So how do we take that step? Perhaps by listening differently. To what’s needed, not what we want. By letting movement arise from within. By accepting that you may be needed somewhere other than where you’ve grown used to being.

But to understand how to return to that, we must first understand where our current roles come from – the forces that shaped them – and how we can begin to shift them.

Why it’s so hard to step out

It’s not easy to change role or position. It’s frightening. Because who are you then?And the system around you – it’s grown used to you playing your part. When you change, everything moves.

We carry a constant noise in our heads – the expectations we’ve internalized. Our parents’ voices, society’s norms, colleagues’ gazes. They’ve become so ingrained that we mistake them for our own thoughts.

And then there’s the practical side: the money, the reputation, the dreams you’ve built on the position you hold. The history, the investments you’ve made – of time, effort, or money. The fear of loss. Your place in the network. It’s not only your identity you risk losing – it’s your safety, your belonging, your future.

So perhaps it starts there. Not by throwing everything overboard, but by shifting slightly. Testing, returning. Feeling your way forward.

Your position isn’t static. It changes – with life, with time, with what’s needed. That, too, is a form of responsibility: to step forward, or to step aside. To not cling to a role simply because it once fit. To know when you’re no longer needed – that’s a kind of responsibility, too.

Another future

What if we could simply lay all our roles on the table? See them. Turn them over. Set them free. Leave some behind and start again. Or maybe both – one foot in one position, the other in another.

What might happen then?

It won’t be without pain. Or loss. Or resistance. The real question may not be what you want to change, but what you’re willing to lose so that something else can grow.

When we let go of roles that no longer serve, we release energy. When we build organizations that prioritize life over control, we create systems that can breathe. When we listen to our true positions, we can build futures that endure.

A reality where more of us ask, Where do I actually make a difference? instead of How do I become successful? Where we build organizations that allow people to move where they’re needed. Where power becomes something that flows – not something to hold onto. Where position isn’t a role you take, but a relationship you enter.

Then we can begin to build something that lasts. For real.

Vad är du villig att förlora? 

Allt rör sig. Och rör sig på sätt vi inte är vana vid. Klimat, teknik, krig, naturen, relationer, maktbalans, arbete – världen söker nya former och vi försöker göra detsamma men samtidigt håller vi fast vid det vi känner igen. Kanske hårdare än vi vill erkänna. 

Platser där vi blivit sedda. Positioner och roller vi ibland kämpat hårt för. Som fortfarande belönar oss,  även om vi börjar tvivla på deras verkliga värde. Relationer som gjort oss till den vi är.

Trots att världen talar om omställning pekar de flesta kurvor fortfarande åt fel håll – klimatet blir varmare, arter försvinner och människors psykiska hälsa försämras. Så vad gör vi fel? När vi pratar om att ställa om, är det kanske så att vi alla helst vill göra det inifrån ungefär samma position vi redan har? Vi säger: "Jag vill göra skillnad.” Men kanske menar vi egentligen: "Jag vill göra skillnad – från den plats jag redan står på." Utan att förlora det vi byggt. Utan att kompromissa eller försaka för mycket.

Och kanske är det just där omställningen fastnar. Inte i kunskap eller vilja, utan i vår oförmåga att släppa taget. Självrannsakan.

Vi formades av en logik som lärde oss att ta för oss. Att det vi gjorde skulle växa. Expandera. Vara mer. Ha mer. Bli mer. Bli någon. Forskning visar att ju mer du har, desto mer känner du att du har rätt till. Systemet tränande oss att inta positioner, hålla dem, försvara dem. Konkurrera. Att inte ge vika.

Men din position är inte bara vad du gör. Det är var du står – i relation till andra. Den formar hur du talar, hur du rör dig, vad du släpper fram. Hur världen rör sig omkring dig. Det är där förändringen måste börja.

Vi behöver börja göra det allra svåraste - rucka på våra egna positioner.

Så vad händer om du börjar rucka? Vrida. Utforska. Finns det en mer naturlig plats?

Om du alltid varit den som driver – vad händer om du stannar upp?Om du alltid hållit inne med vad du tänker – vad händer om du börjar tala?Om du alltid tagit plats – vad händer om du kliver åt sidan?

Vad hade du kunnat bli om du inte gjorde det du gör? Vad valde du bort för länge sedan – kanske utan att ens märka det? Vilken position intog du för att den var möjlig, inte för att den var rätt?

Var gör du mest nytta?

Inuti maler det. Var gör jag egentligen mest nytta? Inte var du syns mest. Inte där du har den titel du jobbat hårt för. Inte där du känner dig mest bekväm eller säker. För att ställa om på riktigt krävs att du vågar kompromissa med allt du redan vet. Att du är öppen för att platsen där du gör skillnad kan vara helt oväntad. Att du behövs på ställen du inte själv kan föreställa dig. Att du kanske behöver säga hejdå till sådant du byggt en identitet kring.

För var du än står – som anställd eller oanställbar, medborgare, konsult eller frilansare, konstnär, entreprenör, förälder, ledare, politiker, finansiär – finns det färdigskrivna manus. En förväntan. Som arbetstagare: håll dig till rollbeskrivningen, riskera inte för mycket. Som entreprenör: leverera vad finansiären kräver, bygg enligt investerarens logik, inte din egen. Som ledare: var tydlig, stark, ha svaren. Överallt förväntas vi repetera gamla mönster.

Men rollerna håller oss fjättrade. Vi lärde oss att klä på oss dem och att lämna delar av oss själva vid dörren – längtan, tvivel, kroppen – för att kliva in i en form som passade systemet. Vi blev så skickliga på det att vi slutade märka att vi gjorde det.

När positionen inte längre tjänar

Vissa har redan börjat röra sig. En liten bit eller långt. Bara för att upptäcka att omgivningen inte hunnit dit ännu. Du tror att du hittat en ny position, men eftersom få andra är där kan du varken agera på nya sätt eller fortsätta som förut. Du måste förändra andras positioner samtidigt som du ruckar på din egen. Ett öppet arbetssätt fungerar inte om relationerna omkring fortfarande kräver kontroll. Regenerativt företagande fungerar inte om det som ska regenereras inte får bestämma takten.

Så du måste göra flera saker samtidigt: vända upp och ner på roller, bli den nya marknaden, leka fram positioner som andra sen kan fylla. Jag ser framför mig hur tillräckligt många finns för att börja leva det nya paradigmet – men vi famlar efter varandra i ett system som inte är byggt för att vi ska se och höra varandra. Och utan att kliva ut ur det, helt eller tillfälligt, kan vi inte se våra nya positioner.

Det finns också ett ansvar i att lämna positioner som inte längre tjänar. Att inte fastna i något som en gång var rätt, men inte längre är det. Det kräver mod. Tid. Medvetenhet. Att se att roller faktiskt kan stå i vägen för det som försöker växa fram, trots att dom är välmenande

Systemets avtryck

Men det är inte bara du. Och det är inte heller nytt. Rollerna vi lever i har formats av gamla system. Av Descartes och en lång tanketradition som separerade tanke från kropp, rationellt från känslomässigt. Av industrialismen som gjorde människor till kugghjul. Av maktstrukturer som bestämde vem som får tala och vem som skulle lyssna.

När industrialismen kom behövde plötsligt varje människa passa in i en ruta. Arbetsbeskrivningen blev kartan. Hierarkin blev sanningen. Position blev något du hade, inte något du intog. Yrket blev vem du var. Rollbeskrivningar, organisationsscheman, ideal.

Vi bär alla på detta arv. Men vi bär det olika tungt. Vissa föddes in i rum där deras röst redan var hörd. Andra har fått kämpa för varje plats. Vissa lärde sig att deras kropp gav automatisk trovärdighet. Andra att ständigt måsta bevisa sin rätt att vara där. Systemiska mönster. Formade av klass, kön, ras, geografi. 

Position är inte bara en fråga om funktion – det är också en fråga om förutsättningar. Vad har du som du aldrig riktigt behövt kämpa för? Vilket nätverk? Vilken utbildning? Vilken automatisk trovärdighet? Hur kan du använda det annorlunda – inte för att förlora, utan för att frigöra?

Privilegium måste inte bära skuld – men det bär ansvar.

Från ego till funktion

Men något håller på att brista. Fler och fler känner: Det här stämmer inte längre. Titlarna känns ihåliga, karriären känns meningslös. Frågan som uppstår är: Gör jag skillnad - på riktigt?

Skiftet sker där – från ego till funktion. Från att bygga status till att svara an. Inte vad du vill bli, utan vad som behövs just nu.

För det gamla systemet byggde på att människor skulle vara någon. Ha status. Klättra. Synas. Men det nya som växer fram kräver något annat: att vi gör nytta. Att vi hittar platsen där vår närvaro faktiskt förändrar något. Där vi behövs.

Den gamla modellen var hierarkisk: uppifrån och ner, fasta roller. Den nya är situationsbunden, ekologisk, relationell. Som en väv – där positioner skiftar beroende på rytm, behov och sammanhang.

En levande position är inte något du är – det är något du intar. Och det förändras. Med situationen, med tiden, med vad som behövs. Du kan vara ledare i ett sammanhang, stödjande i ett annat, lyssnande i ett tredje. 

Men hur tar man det steget? Kanske genom att lyssna annorlunda. På vad som behövs, inte vad du själv vill. Att låta rörelsen komma inifrån. Att acceptera att du kanske behövs någon annanstans än där du vant dig vid att vara. Men för att förstå hur vi hittar tillbaka till det, måste vi förstå varifrån våra nuvarande roller kommer. Vilka krafter som format dem. Och hur vi kan rucka på dom.

Varför det är så svårt att kliva ur

Det är inte lätt att byta roll eller position. Det är skrämmande. För vem är du då? Och systemet runt dig – det har vant sig vid att du spelar din roll. När du förändras, rör sig allt.

Vi bär på ett konstant brus i huvudet – alla de förväntningar vi internaliserat. Föräldrarnas röster, samhällets normer, kollegors blickar. De har blivit så mycket en del av oss att vi tror de är våra egna tankar.

Och så finns allt det konkreta: pengarna, anseendet, drömmarna du byggt på den position du har. Historien, alla investeringar du gjort - med tid, ansträngning eller pengar. Rädslan för förlust. Din plats i nätverket. Det är inte bara identitet du riskerar – det är trygghet, tillhörighet, framtid.

Så kanske det börjar där. Inte med att kasta allt överbord, utan med att rucka lite. Prova och gå tillbaka. Känna in.

Din position är inte statisk. Den förändras. Med livet. Med åren. Med vad som behövs. Det är ett ansvar i sig – att träda fram, eller kliva åt sidan. Att inte hålla fast vid en roll för att den en gång var rätt.

Att veta när du inte längre behövs – är också en form av ansvar.

En annan framtid

Tänk om vi bara kunde lägga rollerna på bordet. Se dom. Vända och vrida. Frigöra. Lämna och börja om från början. Eller både och, åtminstone – med en fot i en position och den andra i en annan.

Vad skulle kunna hända då?

Det kommer inte att vara utan smärta. Inte utan förlust. Eller motstånd. Den verkliga frågan kanske är inte vad du vill förändra, utan vad du är villig att förlora för att något annat ska få utrymme att växa.

När vi släpper roller som inte längre tjänar – frigör vi kraft. När vi bygger organisationer som prioriterar liv istället för att styra – får vi system som andas. När vi lyssnar till våra verkliga positioner – kan vi bygga framtider som håller.

En tillvaro där fler av oss frågar frågar: var gör jag faktiskt skillnad? Istället för: Hur blir jag framgångsrik? När vi bygger organisationer där människor får röra sig dit de behövs. När makt blir något som flödar – inte något man håller fast vid. Där position är inte en roll du tar – det är en relation du går in i.

Då kan vi börja bygga något som håller. På riktigt.