Why Rhythm is a Systemic Question - Not a Lifestyle Choice (ENG/SV)

In the beginning, there was rhythm.

Before words, before structure, before measurement. The sea beat against the shore, sap flowed from trees, plants exhaled oxygen, animals followed light and warmth. No creature was separate from the whole – every life was a beat in the same composition. It lived in the body. We were in rhythm.

Then something happened.

We took the rhythm out of the earth and placed it into tools. Turned the drum into a metronome, the day into a clock. We began to speak of time instead of rhythm, of production instead of pulse. And the world, which once breathed with us, drew a deep breath – and has been holding it ever since.

But the rhythm is still there. You can hear it when you fall asleep, when you walk barefoot, when you watch an animal or a fading flower. When you hum something without knowing where it came from. An echo of something we forgot.

I know exactly what it feels like to live without rhythm. All my life I’ve negotiated with fatigue and hunger. Grit my teeth through pains whispering that something was wrong. A slave to rhythms that were never mine, calling it responsibility, performance, professionalism – while the world cheered me on. I know I’m not alone. We became so used to not listening that we didn’t even notice we’d stopped hearing.

Life accelerates

When the train arrived, it wasn’t just a new way to travel but a new way to experience reality. For the first time, we could move faster than our own senses. The body, shaped over millennia to the pace of walking, was thrown into a rhythm it wasn’t built for – where the speed was too great for the eye to grasp the blurred world outside.

The reaction of the time was a mix of ecstasy and fear. People wept as the trains set off; others fainted in terror. Early passengers spoke of dizziness, shortness of breath, and pounding hearts – symptoms soon named “railway spine.” Doctors described it as a mix of anxiety and mechanical overstimulation: the nervous system simply couldn’t keep up.

Mechanical speed broke the link between movement and experience. You could no longer count seconds by the rhythm of your steps or follow the sun across the horizon. Humans became passengers, not participants. The traveler, enclosed in a compartment, turned into “a human parcel” – a body transported without involvement.

Speed soon became an ideology. To hurry was to be modern. To slow down was to fall behind.

When the clock came to the village

Somewhere here, we changed at the core. But perhaps it didn’t begin with the machine itself, but with the clock. Maybe the first revolution wasn’t industrial but rhythmic. Because the moment we began to measure time, we began to measure ourselves.

Before the clock, time was something you lived in. The farmer’s time was bound to the earth and the light. He rose when the sun did, ate when hunger called, rested when his body demanded it. Work followed the seasons, not the schedule. There was no such thing as “wasting time” – because time wasn’t a resource, it was a web that everything else was woven into.

When the clock arrived in the village, something shifted – quietly, slowly, but profoundly. At first, it hung in the church tower. Then in the manor house, the office, the shop. Then it ticked loudly on the kitchen wall, and finally, on our wrists. Suddenly, time wasn’t just something that passed – it became something that could be lost.

A new kind of morality took root: the punctual as virtuous, the slow as careless. Time was no longer God’s, but the individual’s responsibility. And responsibility turned into guilt. For the first time, people said, “Hurry up.” For the first time, one could be late.

The clock created efficiency, but it also gave us haste. And with haste came the shame of not keeping up, of not being enough.

Time becomes money

When Benjamin Franklin wrote that “time is money,” he laid the foundation for an idea that would shape all of modernity. We gained a new moral worldview where time was no longer life, but capital.

For time to become money, it first had to be separated from the body. From the earth. From rhythm. In the agrarian world, time was something shared – with the seasons, the animals, the weather, with one another. A rainfall could change an entire week’s work. No one owned time; it moved through all living things.

When the clock arrived, time could suddenly be divided. Work time. Free time. Overtime. The very word “free time” revealed the shift – time was now something you had to free yourself from, not something you lived in. Time became a contract between employer and employee, no longer an all-encompassing reality.

In the factories, clocks hung as symbols of obedience. Every minute of lateness was deducted from one’s pay. The whistle didn’t sound for rhythm, but for control. People began to measure themselves in the same units: How efficient am I? How much did I accomplish today?

It was no longer the body that set the limits – it was the economy.

Industrialization changed humanity’s experience of time at its core. Time was no longer something to live within, but something to use. As the economy broke free from the landscape, time broke free from rhythm. And so, the crisis deepened.

It runs deep. Even though I’m privileged enough to mostly set my own schedule, I still measure my days in output. Fatigue is something to be fought. The body is a project to be managed – not a voice to be deeply listened to.

Rhythm as resistance

Throughout history, cultures have created recurring pauses – holy days, days of rest, rites of passage. Whatever their names, they shared the same function: to help us reconnect with life itself, with one another, with something greater than work. Perhaps these were humanity’s first acts of rhythmic resistance – collective reminders that the world cannot be kept running without pause.

In systems built on constant motion, all this becomes a provocation. In today’s economic logic, rest is no longer a right – it has become suspect. Those who rest too much are questioned. Those who fall ill must prove their worth. Rest is expected to be functional, fast, and productive; the message is clear: recover so you can perform again.

We keep moving the boundaries. Scrolling instead of resting. Answering work emails from bed. Filling every silence with activity. Apps, notifications, reminders – everything optimized for motion, not recovery. To reject efficiency is to resist. To rest without purpose is to disrupt the machine.

Rest is dangerous to systems built on constant motion – because in stillness, the body starts to feel what it truly desires.

Throughout history, people have used rhythm to reclaim power. Not only through strikes or uprisings, but in the everyday – in small, embodied acts of protest: resting when expected to perform, walking slowly when everything rushes, listening to the body when the schedule is too tight.

And collectively: in sit-ins, hunger strikes, silent actions – where the absence of movement itself becomes a disturbance. In songs. In drumming.

When 19th-century workers in England shut down their machines to demand shorter workdays, it was an uprising against tempo itself. And when we speak today of regenerative movements or “slow” culture, it is a continuation of that same struggle: to reclaim rhythm from the market, and let the earth and our bodies set the pace once again.

The rhythm of the ecosystem

One of the most frustrating things about advocating for a new economic logic is the assumption that it’s about going backward, when in fact it’s about remembering and restoring how life actually works. Bodies, ecosystems, and cultures don’t need to be managed the way they are today; they need to be coordinated. And that happens through rhythm.

For centuries, we’ve sought balance through control. We’ve tried to tame every kind of variation, standardizing processes in every domain – work, education, healthcare. We’ve tried to keep the same pace regardless of need, season, or feeling.

But life isn’t even. It pulses. Regenerative thinking –whether in agriculture, organizations, or leadership – is not, at its core, about technique or methodology. It’s about understanding rhythm as systemic intelligence. Seeing that balance doesn’t arise from stability, but from flow.

Ecosystems breathe. A tree sheds its leaves in autumn to prepare for rest and renewal. A river floods its banks as part of how nutrients spread and the land regenerates. A wetland may seem still, but beneath the surface an intense cyclical process of decay and renewal unfolds. Intelligence.

When we force nature to produce without rhythm – through fertilizers that break soil cycles, monocultures that never rest, forests that never age, or production systems that must endlessly generate more in less time – we not only deepen the ecological crisis. We also destroy the knowledge ecosystems hold: how to live sustainably over time.

Regenerative agriculture is a practical example of what it means to reintroduce rhythm. Instead of forcing the soil to yield maximum output every season, it works with periods of growth and rest. Nutrients are returned, animals graze in rotation so the land can recover. The work follows the logic of the seasons instead of trying to override it.

The result? The soil grows richer, not poorer. Harvests become more resilient over time. The system heals itself.

The rhythm of organizations

Organizations are made up of people but are often managed as if they were machines. We plan in quarters, optimize for constant output, and encourage continuous productivity, as if energy were linear, stable, and detached from the rhythms of life. But humans don’t work that way. We move in cycles. We need both pressure and pause, creation and stillness, in different proportions, in different moments.

Oh, the number of organizations I’ve met where what truly breathes has to sneak out in secret – in hallways, smoking areas, off-sites, hidden Slack channels. A quiet search for something more alive.

We are not simply awake or asleep; we move through deeper rhythms: periods of creativity followed by integration, times of social presence followed by solitude, seasons of expansion followed by recovery.

Modern work rarely honors this. The same hours, the same expectations, the same logic –regardless of a project’s phase, a person’s age, energy level, or the time of year. The more you work, the more valuable you are presumed to be. Yet what’s still measured is volume – not direction, not quality, not sustainability.

What if we instead designed work with rhythm as a foundation? Or at least allowed space for it in different ways?

Such an approach might include:

• Project cycles that breathe – with intense creative phases followed by time for reflection, integration, and the transfer of knowledge to other contexts.

• Organizations that shift tempo – where teams and individuals rotate between tasks with different energy levels, allowing growth instead of depletion.

• Decisions that mature – where important questions are given time to settle, both individually and collectively, rather than being forced to meet a deadline.

• Time off as real rest – not an excuse to recharge for more performance, but a necessary part of the system’s vitality.

The most resilient ecosystems are not those that produce constantly–they are those that know when to rest. Companies that seek endless growth think they’re building strength but are often building fragility. When crisis hits, they have no reserves, no buffer, no sensitivity left.

And where we stand now – facing global shifts, climate threats, exhausted societies - it’s no longer thinking alone that will save us. We have to start listening to our inherited, embodied, and collective intelligence.

A future with pulse

We already know what happens – to the planet and to ourselves – when rhythm disappears. Bodies burn out. Soils dry out. Ecosystems collapse. But we’re also beginning to understand what happens when rhythm returns.

The earth heals faster than we think – if we let it rest. We rediscover our sense of meaning when we stop forcing ourselves to perform endlessly. Organizations grow wiser when given time to digest their experiences. We grow through stillness, through the spaces in between, through what cannot be measured but carries all that we are.

I don’t know exactly how rhythm will return. But I’ve noticed that when I listen – truly listen – the world listens too. It responds. And every time, it feels like magic.

Maybe that’s where it all begins: in a body that dares to rest, and a system that dares to let it. And perhaps by seeing and speaking about rhythm, we can begin to see our inner and outer systems with new eyes—and slowly bring it back. To stand for its value. To not just push the world forward, but move with it. To remember that time doesn’t only move forward – it moves in circles. To realize that rest can be a way to repair the world.

When the clock came to the village, a long story of loss began. But it is also here, in the awareness of that loss, that a new rhythm can begin to pulse again.

Rytm: När klockan slutade räcka till

I begynnelsen fanns rytmen. Innan ord, innan strukturer, innan mätning. Havet slog mot land, sav rann från träd, växter andades ut syre, djur följde efter ljus och värme. Ingen varelse var separerad från helheten – varje liv var en takt i samma komposition. Det satt i kroppen. Vi var i rytm.

Sen hände något.

Vi tog rytmen ur jorden och stoppade in den i redskap. Gjorde trumman till metronom, dagen till klocka. Vi började tala om tid istället för rytm, om produktion istället för puls. Och världen, som brukade andas med oss, drog in ett djupt andetag och har hållit det sedan dess.

Men rytmen finns fortfarande. Du kan höra den när du somnar, när du går barfota, när du betraktar ett djur eller en vissnande blomma. När du nynnar på något utan att veta var det kommer ifrån. Ett eko av något vi glömt.

Jag vet exakt hur det känns att leva utan rytm. I hela mitt liv har jag förhandlat med trötthet och hunger. Bitit ihop genom smärtor som viskat att något inte stämmer. Slav under rytmer som aldrig var mina, kallat det för ansvar, prestation, professionalism, allt medan världen hejat på. Jag vet att jag inte är ensam. Vi blev så vana vid att inte lyssna att vi inte ens märkte att vi slutat höra.

Livet blir snabbare

När tåget kom var det inte bara ett nytt transportmedel utan en helt ny upplevelse av verkligheten. För första gången kunde vi färdas snabbare än våra egna sinnen. Kroppen, som i årtusenden anpassat sig till gångens takt, kastades in i en rytm kroppen inte var byggd för, där hastigheten var för snabb för att ögat skulle hinna uppfatta den suddiga världen utanför. 

Samtiden reagerade med lika delar extas och skräck. Människor grät av rörelse när tågen satte sig i gång, andra svimmade av rädsla. De första resenärerna talade om yrsel, andnöd, hjärtklappning, vilket döptes till "railway spine". Läkare beskrev symptomen som en kombination av ångest och mekanisk överstimulering: nervsystemet hann helt enkelt inte med.

Den mekaniska hastigheten bröt länken mellan rörelse och erfarenhet. Man kunde inte längre räkna sekunder i stegens rytm, eller följa solen över horisonten. Människan blev passagerare, inte aktiva deltagare. Resenären, instängd i sin kupé, förvandlades till "ett mänskligt paket" – en kropp fraktad utan delaktighet.

Hastigheten blev snart till en ideologi. Att skynda var att vara modern. Att sakta ner var att gå bakom, stå emot.

När klockan kom till byn

Någonstans här förändrades vi i grunden. Men kanske att det inte började med maskinen som sådan, utan med klockan. Att den första revolutionen inte var industriell, utan rytmisk. För i samma stund som vi började mäta vår tid, började vi också mäta oss själva.

Före klockan var tid något man levde i. Bondens tid var bunden till jorden och ljuset. Han steg upp när solen gjorde det, åt när magen sade till, tog paus när kroppen sade ifrån. Arbetet följde årstiderna, inte schemat. Det fanns inget "slöseri med tid" – för tiden var inte en resurs, den var en väv som allt annat hängde i.

När klockan kom till byn hände något, tyst och långsamt, men omvälvande. Först satt den i kyrktornet. Sedan på herresätet, på kontoret, i handelsboden. Sen tickade den högt på väggen i köket och till slut på våra armar. Plötsligt blev tiden inte bara något som gick – den blev något som kunde förloras.

En ny sorts moral uppstod: den punktliga människan som dygdig, den långsamma som slarvig. Tiden blev inte längre Guds, utan individens ansvar. Och ansvaret blev skuld. För första gången började man säga: "Skynda dig." För första gången kunde man vara sen.

Klockan skapade effektivitet men den gav oss också brådska. Och med brådskan, skammen över att inte hinna, att inte vara tillräcklig.

Tid blir pengar

När Benjamin Franklin skrev att "time is money" lade han grunden till något som skulle prägla hela moderniteten. Vi fick en ny moralisk världsbild där tid inte längre var liv, utan kapital.

För att tid sen skulle kunna bli pengar krävdes att den separerades från kroppen. Från jorden. Från rytmen. I bondesamhället var tid något man delade - med årstiden, djuren, vädret, med varandra. Ett regn kunde ställa om hela veckans arbete. Ingen ägde tiden; den rörde genom allt levande.

När klockan kom, kunde tiden plötsligt styckas. Arbetstid. Fritid. Övertid. Själva ordet "fritid" avslöjade förändringen – tid var nu något man måste frigöra sig från, inte något man levde i. Tiden blev ett avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare – inte längre en helomslutande verklighet.

I fabrikerna hängde klockorna som symboler för lydnad. Varje minut av försenad ankomst räknades av från lönen. Visslan blåste inte för rytm, utan för kontroll. Människan började mäta sig själv i samma enheter: Hur effektiv är jag? Hur mycket har jag gjort idag?

Det var inte längre kroppen som satte gränserna – det var ekonomin.

Industrialiseringen förändrade därmed människans upplevelse av tid i grunden. Tid blev inte längre något man levde i, utan något man använde. När ekonomin frigjordes från landskapet, frigjordes också tiden från rytmen. Och så började krisen fördjupas.

Det sitter så hårt. Trots att jag är priviligerad nog att i huvudsak få styra min egen tid så mäter jag dagen i prestationer. Tröttheten ska bekämpas. Kroppen ska tas om hand som ett projekt, inte lyssnas djupt på.

Rytm som motstånd

Genom historien har våra kulturer skapat olika typer av återkommande pauser – heliga dagar, vilotider, övergångsriter. Oavsett namn har de haft samma funktion: att låta oss återknyta till livet i stort, till varandra, till något större än arbetet. Kanske är allt detta i själva verket mänsklighetens första rytmförsvar. En slags kollektiv påminnelse om att världen inte kan hållas igång utan paus.

I system som bygger på ständig rörelse blir allt detta en provokation. I dagens ekonomiska logik är vilan inte längre en rättighet, den har blivit misstänkt. Den som vilar för mycket blir ifrågasatt. Den som blir sjukskriven ska bevisa sitt värde. Vila förväntas vara funktionell, snabb och produktiv, budskapet är “återhämta dig så du kan prestera igen.”

Vi flyttar ständigt på gränserna. Scrollar istället för att vila. Svarar på jobbmejl från sängen. Fyller varje tystnad med aktivitet. Appar, notiser, påminnelser – allt optimerat för rörelse, inte återhämtning. Att säga nej till effektivitet är att vara motsträvig. Att vila utan syfte är att störa maskinen.

Som Adrienne Maree Brown – aktivist och författare inom social rättvisa – skriver: "Vilande kroppar är farliga för imperier. För de börjar känna efter vad de faktiskt vill."

Genom historien har människor alltid använt rytm för att återta makt. Inte bara i strejker eller uppror, utan i det vardagliga – i små kroppsliga protester som att vila när man borde prestera, att gå långsamt när allt omkring rusar, att börja lyssna till kroppen när schemat är för tufft.

Och kollektivt: I sittstrejker, hungerstrejker, tystnadsaktioner – där frånvaron av rörelse i sig blir en störning. I sånger, med trummor.

När arbetare i 1800-talets England stängde av maskinerna för att kräva kortare arbetsdag var det ett uppror mot själva takten. När vi idag pratar om regenerativa rörelser eller ”slow” är det en fortsättning på samma kamp: att återta rytmen från marknaden, och låta jorden och våra kroppar få sätta takten igen. 

Ekosystemets rytm

Ett av de mest frustrerande sakerna med att värna om en ny ekonomisk logik är uppfattningen om att det skulle handla om att gå bakåt, när det i själva verket är ett behov av att minnas och återställa hur liv faktiskt fungerar. Kroppar, ekosystem och kulturer behöver i sin helhet inte styras på det sätt som görs idag  – de behöver samordnas. Och det sker genom rytm.

Under flera århundraden har vi ägnat oss åt att skapa balans genom kontroll. Vi har försökt tämja alla slags avvikelser och variationer, standardiserat processer inom alla områden - arbete, skola, vård. Försökt hålla samma takt oavsett behov, årstider, känsla. 

Men livet är inte jämnt. Det pulserar. Regenerativt tänkande – inom jordbruk, organisation, ledarskap – handlar i grunden inte om teknik eller metoder. Det handlar om att förstå rytm som systemisk intelligens. Att se att balans inte uppstår genom stabilitet, utan genom flöde.

Ekosystem andas. Ett träd fäller sina blad på hösten eftersom det förbereder sig för vila och förnyelse. En älv svämmar över sina bräddar som en naturlig del av hur näring sprids och mark förnyar sig. En myr ligger till synes still – men under ytan pågår en intensiv cyklisk process av nedbrytning och uppbyggnad. Intelligens.

När vi tvingar naturen att producera utan rytm - genom konstgödsel som river upp jordens cykler, monokulturer som aldrig får vila, skogar som aldrig får åldras - eller produktionsapparater som hela tiden ska generera mer på kortare tid - skapar vi således inte bara en fortsatt ekologisk kris. Vi bryter sönder den kunskap som ekosystemen bär på - hur vi kan leva hållbart över tid.

Regenerativt jordbruk är ett praktiskt exempel på vad det betyder att återinföra rytm. Istället för att tvinga jorden att ge maximalt varje säsong, arbetas det med perioder av intensiv växt och perioder av vila. Man återför näringsämnen, låter djur beta i rotation så att marken får återhämta sig. Man följer årstidernas logik istället för att försöka övertrumfa den.

Resultatet? Jorden blir rikare, inte fattigare. Skördarna blir mer resilienta över tid. Systemet läker sig självt.

Organisationens rytm

Organisationer består av människor, men styrs ofta som om de vore maskiner. Vi planerar i kvartal, optimerar för jämn belastning och uppmuntrar till ständig produktion – som om energi vore konstant, linjär och oberoende av livets växlingar. Men människor fungerar inte så. Vi rör oss i cykler. Vi behöver både tryck och paus, skapande och stillhet, i olika utsträckning, på olika sätt, vid olika tider.

Åh, alla organisationer jag mött där man i hemlighet pyser ut det som egentligen andas. I korridorer, rökrutor, på kick-offer, i hemliga slackgrupper. Ett sökande efter något annat.

Vi är inte bara sovande eller vakna, vi har alla dessa djupare rytmer: perioder av kreativitet, följt av processer av att integrera det nya. Tider av stark närvaro i sociala sammanhang, följt av behovet att dra sig undan. Säsonger av expansion, följt av återhämtning.

Dagens arbetsliv tar sällan hänsyn till detta. Samma timmar, samma krav, samma logik – oavsett projektets fas, människans ålder, energinivå eller årstid. Ju mer du arbetar, desto mer värdefull anses du vara. Men det som mäts är fortfarande volym – inte riktning, inte kvalitet, inte hållbarhet.

Tänk om vi istället designade arbetet med rytm som utgångspunkt? Eller åtminstone gav luft åt den på olika sätt?

Ett sådant arbetssätt skulle kunna innebära:

• Projektcykler som får andas – med intensiva skapandefaser, följt av tid för reflektion, integration och kunskapsöverföring till andra sammanhang.

• Organisationer som växlar tempo – team och individer roterar mellan olika typer av uppgifter och energinivåer, så att vi kan utvecklas istället för att dräneras.

• Beslut som mognar – där viktiga frågor får ligga och gro, både individuellt och kollektivt, istället för att stressas fram för att passa en deadline.

• Ledighet som är verklig vila – inte en ursäkt för att ladda om inför mer prestation, utan en nödvändig del av systemets livskraft.

De mest resilienta ekosystemen är inte de som producerar konstant – det är de som vet när det är dags att vila. Företag som försöker växa oavbrutet tänker att dom bygger styrka men bygger ofta sårbarhet. När krisen slår till har de inga reserver, ingen buffert, ingen lyhördhet kvar.

Och där vi står nu – inför globala skiften, klimathot, utmattade samhällen – är det inte längre tänkandet som kommer räcka. Vi måste börja lyssna till vår nedärvda, kroppsliga och kollektiva intelligens.

En framtid som pulserar

Vi vet vad som händer med planeten och oss själva när rytmen försvinner. Kroppar bränner ut sig, jordar torkar ut, ekosystem kollapsar. Men vi börjar också förstå vad som händer när rytm återvänder.

Jorden läker fortare än vi tror – om vi låter den vila. Vi själva hittar tillbaka till vår mening om vi slutar tvinga oss själva att prestera konstant. Organisationer blir klokare om de får tid att smälta sina erfarenheter. Vi växer ur stillhet, ur mellanrum, ur det som är osynligt och inte kan mätas men som bär allt det vi är.

Jag vet inte exakt hur rytmen kommer tillbaka. Men jag märker att när jag lyssnar – verkligen lyssnar – så gör världen det också. Den svarar. Och det är magi, varje gång.

Kanske är det där allt börjar: i en kropp som vågar vila, och ett system som vågar låta den göra det. Och kanske kan vi genom att se och prata om rytmens börja se våra inre och yttre system med nya ögon och långsamt få tillbaka den. Stå upp för värdet av den. Inte bara försöka driva världen framåt utan röra oss med den. Minnas att att tiden inte bara går framåt, den går runt. Inse att vila kan vara ett sätt att reparera världen.

För när klockan kom till byn började en lång historia av förlust. Men det är också här, i medvetenheten om den förlusten, som en ny rytm kan börja pulsera igen.